Välkommen till vår blivande webbplats. För korrekt innehåll gå till www.du.se

Som inledning på Mångfaldsdagen arrangerades en föreläsning med Ove Sernhede, professor i socialt arbete och barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet med titeln "En skola för alla eller utbildning för vissa?

Sedan slutet av 1990-talet har Ove Sernhede forskat på den moderna staden som en segregerad plats och upptäckt hur skilda livsvillkoren är beroende på bostadsområde. Han lyfter upp exempel från förorter i Göteborgsområdet där de flesta invånarna har ett ursprung från ett annat land än Sverige.

– I till exempel Biskopsgården lever många under fattigdomsnormen. Nästan hälften av alla under 25 år varken jobbar eller studerar, och fler än hälften går ut grundskolan utan behörighet att söka till gymnasiet. Det är en dyster bild. Samtidigt finns det här något levande, dynamiskt och kreativt. Människorna som bor där har inte stora plånböcker men umgås och utvecklar relationer och har, trots fattigdomen, ett värdigt liv.

Flera gånger under föreläsningen relaterar Ove Sernhede till 1970-talets politik där landets företrädare strävade efter att minska på klassklyftorna i samhället. Detta skedde till stor del i skolan eftersom idén med den svenska grundskolan då var "en skola för alla". Direktörers barn gick tillsammans med barn från arbetarklassen och barn till invandrade föräldrar. En mångfald som berikade och ledde till ett positivt utfall.

– Enligt vetenskapliga undersökningar blir det betydligt bättre resultat i skolor där det är en blandning av kulturer, religioner och klasstillhörighet, sa Ove Sernhede. Då utvecklas något vi kallar kamrateffekten. Elever med olika förutsättningar jobbar tillsammans i projektarbeten och får insyn i andras livsvillkor. Mätningar gjorda från 1960-talet och fram till 1990-talet visar att vi i Sverige hade den skolan i världen som presterade bäst utifrån likvärdighet. Det spelade ingen roll vilken skola du gått på, alla hade samma förutsättningar. Sen kom det fria skolvalet.

– Nu har vi inte längre en skola för alla, utan en skola som sorterar eleverna beroende på var de kommer ifrån, fortsatte Ove. De som har resurser söker sig till skolor som anses mer attraktiva, barn ställs i kö redan när de föds. Kvar i skolorna i de utsatta områdena blir de som inte har någon möjlighet att söka sig bort.

Samtidigt menar Ove Sernhede att det finns en energi och en kreativitet bland eleverna i förorten som vi måste ta till vara på.

– Det har nämligen visat sig att i skolorna med sämst resultat trivs eleverna bäst. Skolan blir en plats att träffa kompisar, en möjlighet att komma hemifrån. De presterar inte i skolan men ägnar sig åt breakdance, hip-hop och teater på fritiden. Det är ingen slump att många unga artister har invandrarbakgrund

– Att göra investeringar så att alla elever får likvärdiga chanser kommer att bli till guld i framtiden.

Avslutningsvis ställdes en fråga från publiken:

– Som det verkar var skolan bättre förr men vi kan inte skruva tillbaka tiden. Finns det ändå en väg framåt?

– Ja, vi måste hitta ett sätt att begränsa valfriheten när det gäller skolvalen, svarade Ove. Chile är det enda land förutom Sverige där man infört fria skolval. Där går man nu tillbaka, skippar de fria skolvalen och har den svenska skolan, så som den såg ut på 1960-talet, som modell.

Text och foto: Tina Sjöström